Att sprida kunskap om motivationsarbete ligger mig varmt om hjärtat: att de människor, som mest behöver hjälp, verkligen får den. De flesta verksamheter är fortfarande i hög grad organiserade efter principen om frivillighet och motivation.
Dessutom verkar det finnas en parallell till motivationsparadoxen. Den personal, som är satt till att möta de så kallade omotiverade klienterna, möter en personalparadox. Ju mer omotiverade klienterna är, desto mindre hjälp och stöd får personalen i sitt arbete. Jag vill inte på något sätt förringa den insats olika personalgrupper utför med motiverade klienter, men de har ofta mer resurser till sitt förfogande.
Jag vill därför också vara med och förändra arbetssituationen för den personal, som möter de omotiverade klienterna. Det är min erfarenhet som handledare att denna personal, trots sin ofta svåra arbetssituation, utför ett imponerande arbete med sina klienter.
Presentation
Hur jag startade
Enklast sättet att presentera både motivationsarbete och mig själv är genom att berätta hur jag startade. År 1974 började jag att arbeta på en miljöterapeutisk institution. Behandlingen var inriktad på missbrukare, men andra grupper av klienter - mestadels från kriminalvård och psykiatri - accepterades också.
Institutionens upplägg byggde på att man skulle vara motiverad för att bli antagen till behandling. Detta försökte man åstadkomma genom att ställa många krav och konstruera flera nålsögon:
- En blivande klient måste själv ringa och beställa tid för ett introduktionssamtal, där klientens lämplighet och motivation skulle bedömas. När sedan han kom till samtalet, krävdes det av honom att han skulle vara avgiftad från droger.
- Blev han väl antagen, kunde han sedan få vänta ända upp till två månader innan han kunde flytta in på institutionen. Under mellantiden måste han tillbaka till sin destruktiva livssituation.
- När klienten sedan blev inskriven på institutionen, krävdes att han under hela vistelsen skulle vara drogfri. Vid missbruk avbröts inte hans vistelse genast, men han tilläts endast ha några få återfall.
- Om han hotade någon eller brukade fysiskt våld av något slag, blev han automatiskt utskriven.
- Försvann han från institutionen utan att uppge var han var och inte alls hörde av sig på 24 timmar fick han inte vara kvar.
Motivationsparadoxen
Som behandlare ville jag inte acceptera denna motivationsparadox. I stället för att ha som utgångspunkt att klienten skall leva upp till metodens krav, ville jag anpassa den efter klienten och hans livssituation. På så sätt försökte jag motivera omotiverade klienter till institutionen, som aldrig annars hade sökt sig till behandlingen. Jag prövade också att motivera kvar klienter, som annars hade straffat ut sig eller själva avbrutit behandlingen.
Av dessa erfarenheter blev det både en teori och metod om hur man motiverar. Relativt snart började jag att undervisa och handleda kring motivationsarbete, samtidigt som jag också abetade kvar på den miljöterapeutiska institutionen.
Hur jag fortsätter
Jag har varit med om att pröva metoden inom olika verksamheter både i Sverige och i Danmark. När det gäller socialtjänsten har jag handlett i alla typer av grupper, som kan förekomma på en socialbyrå. Även på olika former av institutioner har metoden prövats, både då placeringen har varit frivillig eller med tvång. Inom psykiatrin har metoden lärts ut inom barn- och vuxenpsykiatrin. Vad det gäller kriminalvården har personal handletts inom frivården och på häkte. Ett annat område där metoden har använts är inom företagshälsovård och aktivering av sjuka och långtidsarbetslösa.
Efter nio år slutade jag min anställning på den miljöterapeutiska institutionen och började 1983 arbeta inom psykiatrin. Min tjänst var knuten till de vårdavdelningar, som hade de mest svår-behandlade och svårhanterliga patienterna. Där fanns också patienter, som av domstol var dömda till sluten psykiatrisk vård. I denna miljö hade jag möjlighet att ytterligare utveckla motivations-arbetets teori och praktik. Under sju års tid arbetade jag inom denna psykiatriska verksamhet. Även under denna period fortsatte jag med olika handlednings- och utbildningsuppdrag.
Genom eget motivationsarbete med klienter och handledning av personal har jag blivit än mer övertygad om att det inte finns några "hopplösa fall". Det finns möjlighet att motivera alla som betraktas som omotiverade.
Jag slutade min anställning inom psykiatrin 1990 och sedan dess har jag arbetat i egen regi med psykoterapimottagning i Malmö och med utbildnings- och handledningsuppdrag.